Under sommaren tändes en liten gnista i mig, ett behov av att berätta om min resa till den jag är idag.
Igår tog jag tag i saken och började skriva. Det gick förvånansvärt lätt och jag är väldigt stolt över texten.
Här är den, antagligen det ärligaste jag har skrivit på den här bloggen.
Som tonåring kände jag mig så otroligt borttappad. Jag var blyg, tillbakadragen och känslig. Jag hatade högstadiet. Verkligen
HATADE det. Så mycket att jag låtsades vara sjuk för att inte behöva gå dit och när jag väl var tvungen hade jag en så stor klump i magen att jag började må dåligt under den
jävulslånga bussresan och spydde när vi kom fram. Det var hemskt. Jag undrar vad folk tänkte då.
Pga av min osäkerhet sårade jag nog en del människor under de åren och jag är hemskt ledsen för det.
Så jag visste inte vem jag var eller vem jag ville vara, jag hade ingenting att säga. Jag bara skrev en massa. Dikter för det mesta. Det kändes som att ingen förstod, ingen ville lyssna. Efter högstadiet tog jag ett mellanår och började om på ny ort, med nytt folk. Jag fick nya vänner och hade det roligt och på samma gång höjde jag några vitsord. Men att bo på internat med en bunt 16-åringar är inte drama-fritt.
Ett år hade gått och jag var tillbaka på ruta ett. Jag behöll inte kontakten med någon.
Efter en misslyckad vecka i Ekenäs (samma linje jag nu går sista året på) var jag hemma i Terjärv igen.
Jag var inte redo att flytta hemifrån, inte alls. Så jag började på slöjdskolan i byn. Jag var inte ett dugg intresserad av snickrande men något var jag ju tvungen att göra. Jag fick nya vänner men på något vis hade jag än en gång blivit vän med fel sorts person. En person som är konstant negativ och trycker ned en med sin negativa energi är inte värd att kalla vän.
Under den här tiden gick jag i terapi och fick äntligen berätta allt om min jobbiga högstadietid åt någon som faktiskt
lyssnade på mig. Tack vare det kunde jag sätta allt det bakom mig och sluta vara bitter och arg.
Det låg i det förflutna, det fanns ingen vits med att älta det. Det var, på ett sätt,
en ny start.
Jag gick ut skolan efter 3 år som enda flicka av oss 4 som började där. Det är jag oerhört stolt över.
Jag fixade det.
Resten vet ni. Ronnie kom med in i bilden, jag for till Usa, kom hem igen efter ett år i Vermont och vi flyttade till Ekenäs.
Varför berättar jag det här för er då kanske ni undrar? Jo, för att vi alla har en story och vi kan inte döma varandra utan att veta varandras resa. Jag är fortfarande lite blyg och har svårt med nya människor men jag har inga problem med att säga vad jag tycker, också i svårare diskussioner som behandlar religion, feminism...etc. För att jag nu vet vad jag står för. Det visste jag inte som 15-åring.
Ska vi genast hoppa till det här med tro och religion då?
Jag har växt upp i en kristen familj, gått i söndagsskola och läst kvällsbön. Jag hade en lycklig barndom och jag tycker jag har fått en bra uppfostran. Det där med att vara kristen var nu aldrig något jag reflekterade speciellt mycket över. Jag var 14 och gick i skriftskola och blev konfirmerad. Som alla andra i min by.
Året efter var jag till och med "ledare" på skriftskollägret och likaså året därpå. Jag tyckte mest att kvällsaktiviteterna var roliga och gemenskapen var bra.
Jag hade en kristen pojkvän i några månader och hängde på ungdomskvällar vid församlingshuset på fredagar. När han sedan dumpade mig på trappan till församlingshemmet en novemberkväll kände jag mig helt förstörd. Jag slutade gå till ungdomskvällarna och så var min religiösa tid över.
Jag blev mer kritisk och misstänksam mot min tro och lånade böcker från biblioteket som t.ex. Sylvia Browns böcker, böcker som handlade om aliens....etc. Jag läste och läste och funderade mycket.
När jag träffade Ronnie märkte vi att vi är ganska lika. Vi diskuterade vad vi trodde på och kom fram till att vi båda har haft våra "religiösa tider" men nu - kändes det inte lika självklart längre.
Nu tror jag inte på Gud längre. Jag ser inte mig själv som kristen även om jag hör till kyrkan - än så länge.
Någon kanske tänker att jag fogade mig efter Ronnies tro. Men nej, så är inte fallet. Även om jag blev en aningen hjärntvättad av att vara ihop med min ex-pojkvän (och jo, det blev jag) så tror inte jag och Ronnie på exakt samma saker. Jag funderar fortfarande på om jag tror på någonting...eller bara på vetenskapen.
Så att säga att jag är
ateist kanske är fel men det är lättast så. Just nu.
När vi väl gifter oss kommer det inte att vara i en kyrka, vi kommer inte heller att döpa våra barn.
Eftersom jag inte annars heller vistas i kyrkor så varför gifta oss där då? Vår kärlek har ingenting att göra med religion. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår folk som gifter sig i kyrkor fast de inte är troende men för att "det hör till". Är ni rädda för vad släkten ska säga? Att det skall pratas om det på byn?
Kanske det beror på att jag aldrig hade någon ordentlig tonårs-revolt men jag har bara en sån "
Fuck them - i don´t give a tiny rats ass" - attityd om vad folk tycker och tänker om mig numera. Och det är bara så otroligt
SKÖNT att känna så. Äntligen har jag hittat min röst och vågar säga vad jag tycker.
Det finns så många trångsynta, konservativa människor i Österbotten och ibland skäms jag nästan att säga att det är därifrån jag är hemma. Dessutom verkar det vara så många ungdomar som inte har intresse/vågar och säga/skriva om något som betyder något. Det gör mig så besviken.
Vill inte ni påverka och försöka öppna folks ögon!? För det är det jag vill göra här i livet. Jag vill göra någon skillnad. Liten eller stor.
Vet inte ännu på vilket sätt men det känns rätt...
"Ett sent feministiskt uppvaknande är bättre än inget alls"
....och det här med feminism. Läs på lite om du inte är säker på var du står. Läs Caitlin Moran´s böcker,
läs
hanapee fantastiska blogg, se detta klipp med Lisa Kudrow:
Epic speech on sexism och säg sen om du tycker det är viktigt med jämställdhet och lika rättigheter för alla. Sluta upp med att ropa ut "jag är verkligen ingen feminist" när jag för upp det till diskussion när du inte ens vet något om det.
...och hördu du!
FEMINISM är
INTE lika med manshat.
Så, vart vill jag komma med allt detta?
Efter alla dessa dåliga relationer med s.k "vänner" har jag lärt mig ett och annat. Det dåliga är ju att jag har svårt för att lita på andra människor och öppna mig. Å andra sidan ser jag ganska lätt vilka som är "energi-tjuvar" (tar mer energi än ger) och försöker vänligt, men bestämt inte låta dem komma under huden på mig.
Jag är en stark kvinna. Jag låter
INGEN behandla mig dåligt. Det borde inte ni heller! Det finns så många kvinnor därute som har fastnat i dåliga förhållanden (säkert män också) där de blir psykiskt misshandlade av sina partners. Stå upp för dig själv och försvara dig själv. Även om det ibland är jävla svårt.
Jag är bra som jag är. Detta borde jag påminna mig själv om oftare. Mitt självförtroende är ännu inte det bästa men jag kämpar på. I världen vi lever i nu är det inte svårt att känna sig otillräcklig. Det är så lätt att jämföra sig med andra. Vi måste tänka på att ingen människa har ett perfekt liv även om det verkar så på utsidan. Vi kan bara göra vårt bästa och det är helt okej!
Glöm aldrig det. Kram på er alla. //Rebecka
