Ha i åtanke att jag skrivit denna text under flera dagars tid och jag kan minnas vissa saker fel. Det är vad det är!
Det var fullt upp på förlossningen och eftersom det inte var någon brådska för oss fick vi vänta ända till kl.13. Det var en lång förmiddag, haha. En barnmorska kom och förde oss till vår förlossningssal och vi kånkade med oss alla våra grejer. Vi meddelade våra familjer att nu händer det äntligen något! Jag fick ta på mig sjukhuskläder och kl.13:15 kom läkaren och tog hål på hinnorna och det kom ut med fart, läkaren blev helt blöt, haha. Så konstig känsla när vattnet ”gick”.
När vattnet hade gått kom de riktiga sammandragningarna igång och dom kände jag nog av. Vi bad om en högtalare och satte igång min förlossnings-spellista och jag gick runt och sjöng med i mina favvolåtar. Detta skulle jag inte göra länge till, haha.
De följande tre timmarna använde jag värmedynor som hjälp mot värkarna och de funkade ganska bra. kl.16:30 for jag i duschen då jag tyckte att värmedynorna inte hjälpte lika bra längre. Jag var skeptisk mot duschen men lite hjälpte det nog bara jag hade vattnet tillräckligt varmt.
Kl.17:15 blev jag undersökt och var öppen 5cm.
Jag ville prova nån annan smärtlindring och valde lustgasen. Det var inte alls min grej, började bara spy av den.
Kl.18:30 satte dom kanylen (som jag hade varit lite rädd för då jag inte gillar nålar) men det gick jättebra.
Kl.19 kom vår doula. Hon masserade mina fötter, Ronnie sprang och värmde värmedynorna och jag fokuserade på andningen, kunde knappt prata i det här skedet, det gjorde så ont. Hade svårt att kissa och dom fixade kateter, USh vad obehagligt det var.
Kl.19:45 frågade jag efter epidural. Sammandragningarna tog väldigt sjuka nu. Anestesiläkaren var såklart upptagen så det tog en timme före han kom. Det gick bra att sätta epiduralen och den hjälpte så bra! Jag kunde till och med sova en stund. Kl.22 var jag på wc och öppen 6 cm. Fick i mig lite mat för första gången på hela kvällen. Nu kunde jag prata lite med Ronnie och doulan. Förut hade jag befunnit mig i en bubbla, helt ovetande om tid och rum och vem som befann sig i rummet.
Kl.23 bad jag om mera epidural och det fick jag, skönt! Blodtrycket var ännu bra. Jag låg på sidan med en stor boll mellan benen. Efter midnatt började jag känna av ett tryck neråt. Gick på wc och undersöktes sedan. Öppen 10cm! Började gråta av lättnad, äntligen! Fick börja krysta när det kändes så. Jag steg upp och lutade mig mot sängen när värkarna kom.
Kl.01:30 fick jag ännu en sista epiduraldos.
Kl.02:10 började det aktiva krystningsskedet. Jag stod och krystade en stund men återvände sen till sängen. Om jag tyckte sammandragningarna gjorde ont var det inget mot krystvärkarna, vilket tryck alltså. Som att man skulle behöva bajsa ut en melon, haha. Dom undersökte mig och bebin hade kommit längre ner.
Kl.03:03 sjönk bebins hjärtljud men då var jag inte medveten om det. Barnmorskan ringde gynekologen. Hon frågade mig om vi kunde bedöva mig färdigt då det såg ut som att jag skulle behövas klippas. Jag sa ja, gör det bara! I det här skedet ville jag bara få ut honom. Dom bedövade mig och sen fortsatte jag krysta. Min doula och Ronnie var på varsin sida om mig och berättade hur duktig jag var hela tiden. Barnmorskan var också så bra och guidade mig hur jag skulle krysta då han var i framstupa kronbjudning.
Ett tag trodde jag inte att jag skulle få ut honom för jag var så trött och allt gjorde ont men med massor av pepp från alla och någon slags urtida kraft i mig gick det på något sätt.
Kl.03:11 anlände gynekologen.
Kl.03:19 blev jag klippt och vid nästa krystning föds Viggo! Tisdagen den 3.9.2019 klockan 03:19 föddes han.
Hans huvud var lite konformat och jag tror jag sa nånting om det åt Ronnie. Han var så fin, vår son. Han hade mörkt hår och blåmärken på huvudet av att ha varit ”fast” i samma position så länge. (Senare visade det sig att hans hår var rödblont!) Navelsträngen var så kort så Ronnie fick klippa den före dom kunde placera Viggo på mitt bröst. Men där fick han inte stanna länge tyvärr. Efter fem minuter var han ännu inte tillräckligt responsiv och dom fick fara iväg med honom, Ronnie följde med.
Jag krystade ut moderkakan 20 minuter senare, allt såg bra ut med den. Just när barnmorskan höll upp moderkakan så att jag skulle få se den kom Ronnie och Viggo tillbaka. Viggo låg i en kuvös och var så söt. Han skulle behöva vara i den två timmar. Ronnie var helt slut så han la sig ner på den andra sängen och somnade, haha. Det var nog en stor stress som släppte för honom. Jag blev sydd i en timme tror jag men hade doulan som höll mig i handen och hade vår fina son att titta på som låg vaken med stora ögon. Viggo hade ”klöst” mig med handen på väg ut så jag hade typ en grop i mig?! Så barnmorskan fick sy ganska djupt in. Jag fick andra gradens ruptur av klippet. Under hela förlossningen hade vi bara svenskspråkiga barnmorskor, jag hade önskat mig det i förlossningsbrevet. Jag är så glad för att jag gjorde det! Det var nog guld värt att få kommunicera på sitt eget modersmål i en sån skör situation. Vi födde på Soite i Karleby.
Sen fick vi frukostbrickan och oj vad allt smakade gott! En liten stund efter det fick Viggo äntligen komma ut ur kuvösen och upp i min famn och jag fick amma honom. Doulan for hem och kvar blev vi tre. Min lilla familj. Några timmar senare, 9-tiden på tisdagsmorgonen fick vi fara till ett familjerum. Där började vårt nya liv, att lära känna vår söta nya familjemedlem!
Jag och Viggo blev kvar på BB tills fredag, då hade jag varit nästan en vecka på sjukhuset. Tiden på BB var tuff, allt var nytt och stort och känslorna gick från högt till lågt. Från skratt till gråt. Men personalen var så bra! Vi fick bra vård, jag tyckte om alla barnmorskor, hade en som blev extra speciell för oss som jag aldrig kommer glömma. Man är så skör dom där första dagarna som mamma och det var tufft när Ronnie var tvungen att fara hem.
Jag fick baby blues tredje dagen som varade i nästan tre veckor så början var allt annat än en rosa babybubbla. Den var grå.
Men nu, två månader senare är jag en helt annan människa som mår så mycket bättre, säkert delvis för att jag sökte hjälp i tid och pratade med många andra, både familjeterapeut och vänner och familj. Vi måste prata mer om alla känslor man kan få efter förlossning, för jag lovar dig, hur ensam man än känner sig så är det sååå många som har känt exakt likadant. Du är inte konstig och du är inte en dålig mamma. Det tar en tid för hormonerna att jämna ut sig och det är ju en stor omställning för alla inblandade! Det är helt ok att inte känna sig ok med detsamma.
Tack för att du orkade läsa!
Kram till alla mammor!
