Det är onsdag kväll, ligger i sängen (och läser Clara Henrys mensbok!) och försöker vara så tyst som möjligt för att inte väcka hunden som äntligen somnade efter två timmar av hyper-Zoey. Livet är alltför spännande för att sova för en liten valp! Ronnie for just ut för att råka några vänner på puben och det är han verkligen värd, så mycket som han har varit hemma med Z då jag har roat mig med vänner, Ikea besök och Tärjä Rock. Alltså det är ju typ som att ha ett barn, haha. Det enda vi pratar om är henne. Jag har ännu inte hunnit skruva ihop alla Ikea möbler (shoppade loss, oops) fast det snart är en vecka sedan vi var dit, men det är ju ingen stress precis. Vi tar dagen som den kommer, vi är ju båda hemma hela sommaren.
Angående förra inlägget och puppy blues som jag kände av där första veckan är det nästan helt borta nu. Jag har inte gråtit på flera dagar, framsteg, haha! Aptiten har kommit tillbaka och vi har skapat nya rutiner. Zoey får mig att le varje morgon och ger mig så mycket livsglädje varje dag. Man ser världen med nya ögon genom henne då hon upptäcker världen runt sig. Ännu är hon för liten för riktiga promenader, men vi utforskar vårt kvarter lite åt gången. Efter att ha plöjt igenom böcker och internet har jag kommit fram till att jag vill sätta mycket tid på socialisering och miljöträning så tidigt som möjligt för att hon inte ska vara rädd för allt senare i livet. Så det jobbar vi på lite varje dag. Ronnie har visat sig vara duktig på lydnadsträning och Zoey kan redan "sitt" och "tass" och lär sig mera hela tiden. Det är roligt att följa med hennes utveckling. Rumsren är hon dock inte ännu men det kan man knappast kräva av en 11 veckors valp heller. Olyckorna har dock minskat och vi har lärt oss tecknen. Nu är det 100% fokus på Zoey och inget annat.
Zoey, en modig tjej!
