Tystnad

Ligger i sängen på Nabba och njuter av livet just nu. Zoey sover på en egen madrass på golvet, bland filtarna ligger hon och myser. Det har varit en lång men rolig dag, jag tror Z kommer ta ganska många powernaps när vi kommer hem till Jeppis imorgon. Vi har varit ute på sjön, gått i skog, busat, ätit korv och badat bastu (Z hoppade över bastun, dock åt hon sin middag i bastukamarn med oss andra, vi grillade korv på bastu-ugnen, hon fick också en liten bit). Zoey har inte riktigt kunna slappna av då hon vill hålla koll på var alla är hela tiden - hon är helt slut efter en dag. Men roligt har hon med sin mommo och moffa :) 

 

När jag nyss var ute med Zoey på sista rastningen före läggdags märkte jag en sak ute på gården. Hur otroligt TYST det var. Fast jag har bott på landet nästan hela mitt liv och bara varit "stadsbo" några år kändes tystnaden obekant och lite skrämmande, för stort för mig. Jag har blivit så van vid alla ljud i stan så jag har glömt hur tyst det kan vara här. Och mörkt. Inte ett ljud hördes då jag och Zoey stannade upp och betraktade mörkret som omfamnade oss från alla sidor. Jag kunde nästan höra mitt eget hjärta dunka. Hur kan tystnaden plötsligt kännas så kvävande? Jag vill inte vara rädd för mörkret och för tystnaden, jag vill att den ska kännas välkomnande och trygg. En vacker dag ska vi bo ute på landet igen. Inte just här, men någonstans nära skog och tystnaden.