233 dagar senare

I Januari för fyra år sedan kom min älskade pojkvän och hälsade på mig i Woodstock, Vermont. 

Vi hade varit ifrån varandra i 233 dagar och det hade varit otroligt jobbigt. Jag kommer ihåg hur nervös jag var när jag körde till Burlington på kvällen för att hämta honom. Det kändes så främmande men ändå så bekant att se honom igen. Efter två dagar i Woodstock for vi på vår första (och hittills enda, tyvärr) resa, till Boston! Vi var bara där över ett veckoslut men det var så underbart att vara tillsammans och att få visa honom min favoritstad. Därför vill jag visa bilderna därifrån eftersom jag aldrig gjorde ett ordentligt inlägg för fyra år sedan. 

Före vi åkte till Boston visade jag honom Woodstock och han fick hänga med när jag jobbade.

Det var en vacker vinterdag!

Låg och myste med Escudo, min ögonsten!

Planerade inför vår resa...

Före resan åkte vi till West Lebanon som ligger i New Hampshire (bodde nära gränsen och åkte till NH dagligen) och jag klippte och färgade mitt hår. Ronnie hängde med och jag kommer ihåg att vi också var och åt grillade smörgåsar på D´angelos. Kommer ihåg dom där byxorna....älskade dem.

På fredag morgon tog vi bussen till BOSTON! Resan tog ungefär två timmar och väl framme checkade vi in på vårt hotell. Sen utforskade vi staden!

Det fanns ett Starbucks café på vårt hotell! Ronnie var lycklig! 

Vi såg ekorrar i Boston Common som är en stor park. 

Trinity church

Utanför Hard Rock café.

 Ronnie och George Washington, i Public garden.

Hancock tower och Hard Rock café. De finns alltså inte bredvid varandra, har redigerat två bilder ihop bara.

Min älskling på Hard Rock Café. 

En kväll betalade vi 12 dollar var för att åka upp i Prudential för att se den här utsikten. Vi bara stod och såg på staden i en timme. Så vackert det var! Vi hade en underbar resa och jag har många fina minnen från vår resa. Hoppas att vi snart har möjlighet att resa igen!

När jag fem månader senare kom hem till Finland och bilen rullade in i Terjärv förvånades jag över hur allt kunde vara sig likt. Hur kunde det vara så när jag själv hade förändrats så mycket? Även om det var skitjobbigt att vara ifrån Ronnie tror jag att det stärkte vårt förhållande enormt. Jag vet vad saknad är och vad det gör mot en. Det har fått mig att gråta mig till sömns i många nätter och hela min kropp har värkt över att sakna någon så innerligt mycket. Det är det enda man kan tänka på. 

De första två, tre månaderna grät jag mest och ville hem. Ett år gick ändå och ibland önskar jag att jag skulle ha tillåtit mig själv att njuta mer av resans gång och inte sakna hem. Jag kom ändå fram till att det var kanske inte riktigt min grej, men jag ville så gärna vara den typen som reser och bor utomlands. Turns out i´m not.

Och det är okej. Jag behöver mina nära och kära runt mig för att jag ska må bra. Därför är jag också numera så otroligt tacksam över de jag har i mitt liv och jag är så himla lycklig över att få somna bredvid min soulmate varje natt. Love you.