Idag har det varit lite tungt. Vaknade efter 7 och tog pojkarna till karaten. Nu är klockan lite över 1 och jag mår lite bättre efter att jag fått skypa med mamma och chatta med faster. Vad är problemet då undrar ni kanske...eller så inte?
Jag kommer berätta vare sig ni vill veta eller inte. Jag är ensam och har hemlängtan och dåligt självförtroende över att jag inte kommer att orka vara hela året. Vadå orka? Jo med barnen. De är väldigt svåra att ta hand om. Nu då också jag är trött är mitt tålamod väldigt kort och barnen är gnälliga och trötta och bråkar. Vem är glad då? Ingen. Föräldrarna stressar med sitt jobb och har aldrig tid med sina barn.
Så jag ser fram emot Canada resan på måndag. Sitta i bilen och inte behöva göra något för några timmar. Hoppas barnen sover så jag kan lyssna på musik i min ipod. Sova i tält....blir väl ok.
Vi stannar till torsdag.
Men det som tar mig igenom de här svåra stunderna (trust me, det är JOBBIGT!) är mammas ord, varenda litet stöttande ord hjälper mig och jag är så himla glad över min familj.
Rakastan sinua äiti.
Jag skulle tycka det var jobbigt att ta hand om andras barn så. Men det kanske är en upplevelse och man lär sig mycket kan jag tänka?
SvaraRaderatu veit att jag finns alltjemt jär fö de. å int na kan ändär på hä, fö ja älskar de Rebecka <3
SvaraRaderaRaven
kram på dej! kämpa :) <3 //annabanana
SvaraRadera