Mina händer svettas redan nu då jag ska berätta om vad jag gjorde idag. Som säsongsarbetare på gravgården fick vi möjlighet att klättra upp i kyrktornet idag. "Det låter ju ganska spännande, det kan jag inte missa", tänkte jag. Jag vet att jag har lite höjdskräck men det var inte förrän idag som jag visste hur pass svår den skräcken är.
Den första stegen och pilen visar hur högt uppe vi var.
Som jag förstod det var det bara första stegen
(på bilden ovan) som var jobbig och sen "var det bara att gå uppför trappor". Hm okej. Så var det ju inte riktigt. "Trapporna" var delvis enkla trätrappor med brädor som trappräcke och öppet så man såg ner. Nivåerna mellan trapporna kunde ibland bara vara en liten avsats på typ en halvmeter och ju högre upp vi kom desto värre blev det. Det var varmt, fanns inga fönster så man hade ingen aning om hur långt upp vi hade kommit. Som tur hade vi blivit ombedda att ha handskar och det är jag verkligen tacksam för att jag hade. Mina händer var svettiga och jag klättrade långsamt upp, greppade krampaktigt varje bräda jag såg.
Dålig bild men lite syns det hur öppet allt var. Jag undvek att titta ner.
Utsikten var nästan värt besväret.
Paniken var väldigt nära hela tiden och jag var säker på att jag skulle falla ner och dö. Vi var ganska många som klättrade i tornet och ett par nivåer ifrån toppen fick jag och min kollega vänta för vi var sist och alla rymdes inte högst upp. Som tur var den våningen nästan helt täckt av golv så jag kunde sitta ner och andas. Medan jag höll hårt i en stolpe såklart. Då jag såg att nästa etapp var en stege lodrätt upp bestämde jag mig för att längre än såhär klättrar jag inte. Det kändes som att vi satt och väntade en halvtimme men det var nog bara tio minuter högst. Då de andra började komma ner påminde jag mig själv om att bara vara modig, jag har ju klättrat så här långt osv. Så jag klättrade upp. Oj herregud. De sista stegarna (!!!) var obehagliga och det var jättetrångt. Tänk er gamla TRÄSTEGAR med runda pinnar att klättra på. Ush ush ush!
När jag drog mig upp till den minimala toppen kändes det lite bättre för jag kunde äntligen andas då luckorna var öppna till båda sidor av kyrktornet. Jag vågade till och med ta fram telefonen och fota några snabba bilder. Vi rymdes tre personer att stå där, just och just. Jag stod inte där många minuter, jag ville tillbaka till marken. Nedfärden var precis lika jobbig och obehaglig. Baklänges hela vägen ner, och väl nere drog jag ett djupt andetag och mina händer började darra något otroligt.
Så nu vet jag att min höjdskräck är ganska svår men jag är glad att jag inte fick någon slags panikattack för det kändes som att något sånt inte var långt borta. Jag ångrade mig redan vid första stegen. Men envis som jag är ville jag inte ge upp, (jag vet inte om det är så bra i det här fallet?) och försökte övervinna min egen rädsla. Så jag tittade inte ner.
Nu borde jag komma med någon superbra slutsats. Eh, du behöver inte tvinga dig själv att klättra i kyrktorn och titta inte ner! Dagens lärdom, varsågoda!
Nu tar jag en välbehövd helg och två semesterdagar, tjoho!
