Saker jag funderar på denna morgon

Arbetslös och TE byrån

Nu när jag är arbetslös igen och måste anmäla mig som arbetslös vid TE-byrån är det tydligen nya tider. Förut har jag alltid blivit uppringd efter att jag anmält mig som arbetslös och fått ha ett möte med en MÄNNISKA där vi diskuterat min situation och fått tips och råd från dem, kurser jag kunde gå osv. Den här gången har ingen ringt mig utan datasystemet säger åt mig vad jag ska göra och nu ska jag och datorn tydligen göra en verksamhetsplan åt mig. Jahapp. Känns ju kul och motiverande! Tro mig, jag är en inåtvänd person som gärna undviker människor ibland men jag har alltid tyckt om "planeringsmötet" med min kontaktperson som alltid har varit väldigt trevlig och hjälpsam. Vissa saker är säkert bättre datoriserade men jag undrar - att vara arbetslös kan för många vara jättetungt och många blir deprimerade (även jag har varit det), och du har ingen kontakt med en MÄNNISKA när du ska påbörja en jobbig process. Det är liksom "hejdå, vi kickar ut dig från samhället, du har ingen plats här mera nu när du inte har ett jobb och varför skulle vi behöva betala lön åt nån som ska hjälpa dig? Det får en dator sköta!" Tack och hej ba. 

Renrasiga hundar

Hur sjukt är det inte egentligen att vi människor avlar fram "renrasiga" hundar och att det är "finare" att ha en renrasig hund som har papper på att den är "renrasig" ?! Hur sjukt är det inte att renrasiga hundar lider av alla slags möjliga hälsoproblem för att människan försökt avla fram den "perfekta" hunden av en ras? Oftast är det ju blandraser som är mycket friskare för att just det - dom är inte inavlade med samma gener! Därför ska vi ADOPT, DON'T SHOP! Californien ska införa en ny lag (som träder i kraft 2019) som kräver att alla hundar, katter och kaniner som säljs i djurbutiker måste vara rescue-djur. Superbra tycker jag! (Källa: https://mobile.nytimes.com/2017/10/16/us/california-pet-stores.html ) Jag skulle kunna ranta om det här hur länge som helst, men om du ska skaffa ett djur, snälla överväg att adoptera ett djur! I Finland har vi nog inte ett lika stort problem med övergivna djur som i t.ex. USA men dom finns. Vår hund Zoey är blandras och vår nästa hund ska absolut vara en rescue! 

Min älskade Zoey ❤️

Lite tråkig

Lite såhär känns det just nu med bloggen.

hej. 

Just nu känns det som att tiden inte räcker till allt jag vill göra. Men det är ju inget nytt. Det känns som att det enda jag bloggar om är hunden. Men det är också henne jag umgås och tar hand om mest, livet kretsar kring henne. Nu kan jag iaf sitta och virka en stund medan hon leker för sig själv. Det gick inte alls för någon månad sedan. Hon är en väääääääääääldigt energisk hund, det är inte många timmar om dagen hon bara vilar, hehe. Så det har varit en stor förändring i mitt liv när det kommer till mängden egentid och hobbytid. Och det har tagit en stund för mig att acceptera det. Jag hinner inte virka, läsa, fota och skriva lika mycket som förut. Och det är okej, jag får bara prioritera det som jag vill allra mest. 

Snart kommer livet ändras lite igen då Ronnie återvänder till skolan och mitt kontrakt tar slut på AE. Vad som händer sen är ännu lite öppet så jag går ju förstås och oroar mig för det också. Och Zoey. Hur hon ska klara av att vara själv flera timmar då vi har varit hemma med henne sen juli? Det är säkert värre för mig än för henne. Men ändå. 

Så ja-aa. Just nu är bloggen som den är, lite blah. 

Hoppas ni kan leva med det en tid.

Hur en hund förbättrade mitt liv

Zoey kom till oss för snart tre månader sen. En liten modig tjej som förändrade våra liv.

Här kommer en lista på hur våra liv har förändrats till det bättre med henne.

Lär känna Zoey:

Zoey är nyfiken på allt, ibland lite för modig, vill hälsa på alla, är en godisgris, älskar att tugga på isbitar, tycker om att sno strumpor från tvättställningen och sen bli jagad genom lägenheten, snabblärd och smart tjej, energisk, envis, försöker tugga i sig alla svampar hon kan hitta, gillar att slicka mina händer rena då jag just smörjt in dem, älskar leverkorv. 

Rutiner
Före vi skaffade hund kunde jag vaka länge på nätterna och sova in på morgnarna för att kompensera sömnbristen. Nu stiger jag upp 07:20 varje morgon och det känns helt ok. Jag går oftare och lägger mig i tid och uppskattar sömn mycket mera än förut.

Motion och frisk luft
Sommaren 2016 kommer gå till historien som sommaren då jag hade extra mycket fräknar. Om man har en valp som måste ut och kissa en gång i timmen och man bor på andra våningen i ett höghus blir det en hel del spring. Varje kväll går vi alla tre en liten kvällspromenad och på helgerna blir det dagspromenader. Det är så mysigt!

Zoeys pappa är en renrasig flatcoated retriever 

och mamman är en mix av golden, nova scotia och husky.

Nya bekantskaper
Vi har bott i vår nuvarande lägenhet i två och ett halvt år och typ aldrig pratat med grannarna, förutom att vi hälsar på varandra. När en valp plötsligt satt på trappan en gång i timmen och såg söt ut ville alla grannar prata med oss, haha. Nu är vi bekanta med tre av våra grannar och har till och med varit på besök hos en granne som också har hundar. Och Sanna som jag träffade på After Eight i våras och som också har hundar, har blivit en vän.

Utforska ens omgivning
När Zoey kunde börja gå på kortare promenader, började vi utforska våra hoods. Vi fann massor av små stigar, parker och rutter vi inte vetat att fanns tidigare. Dock saknar vi en hundpark och en simstrand för hundar i Jakobstad.

5.7.2016 hämtade vi hem vår prinsessa.

Leva i nuet
Före Zoey dagdrömde jag väldigt mycket. Jag fantiserade om framtiden och hur mycket bättre livet skulle vara då. (Jag hade alltför mycket fritid). Med ett energiknippe hemma är det omöjligt att slöa i soffan många timmar i sträck. Jag har inte tid att tänka på något annat än det som händer just nu. Konstigt nog går också tiden mycket snabbare än tidigare och jag försöker njuta av den här galna valptiden så mycket det bara går. Även när hon biter våra händer blodiga och kissar i soffan, haha. Men för det mesta är hon så söt så det går inte att vara arg på henne. 

Renare hem
Jag måste ha det rent och städat runt mig för att jag ska kunna slappna av. Men jag är inget städfreak som dammsuger varje dag. Sen vi skaffade hund städar vi oftare än förut och har mycket mindre saker framme, obviously. Först var hon rädd för dammsugaren men nu jagar hon den och försöker bita den så det har försvårat städningen lite, haha.

Zoey 13-14 veckor gammal.

Prioriteringar
Numera prioriterar jag saker annorlunda. Zoeys behov kommer alltid före mina. Jag sitter typ aldrig vid datorn, kollar aldrig tv (förutom netflix på kvällarna när Z har somnat), scrollar inte på pinterest två timmar i sträck.....förr kunde jag bli uttråkad jättelätt för jag hade alltför mycket fritid. Nu uppskattar jag timmarna vid After Eight och timmarna före läggdags jättemycket! Jag prioriterar väldigt mycket vad jag gör dom där timmarna jag är ledig. Oftast blir det virkning, netflix och en kopp te. Då är jag avslappnad.


Tålamod
Jag har inte så jättebra tålamod. När man ska lära en valp om hemmets regler och var det är okej att kissa, osv, är man tvungen att ha bra tålamod. Så det är något som jag verkligen blivit bättre på. I början blev jag jättefort frustrerad på när hon bet mina händer blodiga så jag knyckte undan händerna. Vilket man ju absolut inte ska göra. Nu tål jag lite mera och bitandet har minskat. Jag känner mig mycket mera lugn och blir inte lika fort frustrerad.

Häääär kan man ju också ligga!

Lyckligare
Som jag skrev tidigare, lever jag numera mera i nuet än tidigare vilket också gör att jag är lyckligare. Zoey får mig att le varje morgon för hon är så sjukt söt, hon är en ganska knasig hund som får oss att skratta varje dag, hon gör mig bara så himla lycklig. Det var hon som fattades oss.

Umgås och pratar mera med sambon
Förut åt vi ofta middag framför varsin skärm. Pga flera olika orsaker har vi kommit fram till att det är lättare (och roligare) att äta tillsammans i köket. Zoey hålls (ibland) i köket då vi båda är där.
Eftersom vi är ute på så många promenader pratar vi också mera än vanligt. Vi funderar på framtiden men mest pratar vi ju om Zoey. Och bajs.

Zoey 14-16 veckor gammal

Unconditional love
Att komma hem och möta henne som är så glad piggar upp vilken grå dag som helst! När vi ska sova och hon kommer och gosar sig mellan oss i sängen (jepp, hon sover med oss, hehe) eller slickar en i fejset blir jag så löjligt glad och lycklig över att just hon är här hos oss. Så mycket kärlek till den här lurvbollen!

Zoey 8 veckor

Vi är så mycket mera än våra kroppar

Det var sommar, jag var 14 år och jag stod i kassakön i S-Market och tittade ner på mina egna ben på jakt efter celluliter. Min kompis hade just berättat för mig vad celluliter var och sagt att hon tyckte att hennes egna ben var alltför tjocka. Jag hade aldrig tidigare tänkt på att mina ben skulle vara tjocka och hade aldrig hört talas om celluliter. Före den dagen hade jag aldrig tänkt tanken att jag inte skulle kunna klä mig i vilka kläder jag ville. Före den dagen hade jag aldrig tänkt negativa tankar om min kropp.


Nu är jag 25 år och känner mig ganska självsäker i min kropp. Inte 100% och inte varje dag men rätt så bekväm känner jag mig. Jag försöker aktivt tänka endast positiva tankar om min kropp och jag är glad att jag kan säga att jag tänker väldigt sällan negativt om den. Det har inte alltid varit så, verkligen inte. Men det är något jag jobbar på och det är nu jag märker att mina tankar faktiskt har ändrats till det bättre.

Jag har velat skriva detta inlägg ett tag nu och efter en grej som hände i helgen blev jag återigen påmind om hur mycket folk tänker på vikt och utseende.
En släkting sa följande till mig; " Rebecka, jag tycker du har blivit smalare". Jag blev så överraskad, chockad och kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade. Jag tror jag sa något i stil med; " Jaha, öh, ok, tack? Jag har nu int märkt någon skillnad". Vad skall man svara på något sånt? Vad skulle ni ha sagt?
Orkar man ta diskussionen och fråga av personen varför hen tycker det är viktigt att kommentera, varför hen säger så till mig, vad tror hen att jag skall göra av den kommentaren? Jubla? För att hen tror att smalare = lyckligare? För hörni gott folk, det tror jag inte alls att är sant. It´s all in your head.  Detta är absolut inte ett påhopp på den här personen, jag tycker väldigt mycket om dig. Du ville säkert bara väl. Men jag ville beskriva ett konkret exempel och visa problematiken i såna här kommentarer.


För ungefär ett år sedan var jag hos en äldre släkting, jag hade en lite tightare tröja på mig och personen rörde min mage och sa "Jag tycker du har blivit lite tjock om magen".

.....
.........

Let me just:: WHAT THE ACTUAL FUCK!? Vem säger så????? Jag blev ju jätteledsen!
Och det värsta var ju att jag inte sa något tillbaka för jag blev så otroligt ställd. Senare såg personen att jag var ledsen (jag är som en öppen bok, inte så bra på att dölja mina känslor, det är både på gott och ont) och frågade om jag blev ledsen över det hen sa och sa förlåt. Alltså det här är ju inget nytt att den äldre generationen är väldigt frispråkiga om utseende och vikt och det är nog inte bara jag som har varit med om något sånt. Jag tycker det är bara så himla ledsamt att det ska vara så. Och sen vill man inte börja "bråka" med dem eftersom de är gamla och bla, bla, bla. Och vet ni vad? Alltid när jag far dit på besök, ser jag till att ha en lösare tröja på mig. Hur sjukt är inte det!??????


Vi vuxna har ett stort ansvar. Vi har ett ansvar för våra barn, vänners barn, barnbarn, elever osv. att vara medvetna om hur vi pratar om våra kroppar framför dem. Vi vet att de förstår så mycket mera än vi tror. Före den där händelsen i kassakön när jag var fjorton hade jag aldrig reflekterat över att jag inte var fin som jag var. Jag har inga minnen av att min mamma skulle ha pratat dåligt om sig själv framför oss barn, så varför skulle jag då göra det om mig själv?


Från att vi är små lär vi oss hur vi ska vara, killarna får inte gråta, de ska "gaska upp sig" och senare i livet kan de inte prata om sina känslor. Killar ska vara muskulösa och ha skägg. Tjejer ska vara duktiga i skolan och vara snygga för männen, ha stora bröst men smala och långa ben, stor rumpa men liten midja. Pojkar är bara busiga när det brottas och slår varandra men om tjejer gör det är de utom kontroll. En man som ligger runt med massor av kvinnor är kungen i stan men om tjejen gör det är hon en slampa. Det går inte att komma ifrån att det finns normer i samhället och speciellt media påverkar oss mer än vi tror. Om du inte tror på normer ljuger du för sig själv.


Men vad kan vi göra då?
Du kan tänka på hur DU själv tänker om din kropp, hur DU pratar om den, måste DU kommentera andras kroppar, hur DU pratar om kroppar med dina barn, hur vill DU att dina barn ska känna sig i sina egna kroppar? Självsäkra och bekväma, eller hur?

Jag är så mycket mera än min kropp. Jag ÄR inte min kropp. Vi är så mycket mera än våra kroppar.
Vi är drömmar, tankar, minnen, glädje, sorg, kärlek, passion, hopp och mycket mera. Kom ihåg det.

Ärligt talat?

Under sommaren tändes en liten gnista i mig, ett behov av att berätta om min resa till den jag är idag.
Igår tog jag tag i saken och började skriva. Det gick förvånansvärt lätt och jag är väldigt stolt över texten.
Här är den, antagligen det ärligaste jag har skrivit på den här bloggen.

Som tonåring kände jag mig så otroligt borttappad. Jag var blyg, tillbakadragen och känslig. Jag hatade högstadiet. Verkligen HATADE det. Så mycket att jag låtsades vara sjuk för att inte behöva gå dit och när jag väl var tvungen hade jag en så stor klump i magen att jag började må dåligt under den jävulslånga bussresan och spydde när vi kom fram. Det var hemskt. Jag undrar vad folk tänkte då.
Pga av min osäkerhet sårade jag nog en del människor under de åren och jag är hemskt ledsen för det.

Så jag visste inte vem jag var eller vem jag ville vara, jag hade ingenting att säga. Jag bara skrev en massa. Dikter för det mesta. Det kändes som att ingen förstod, ingen ville lyssna. Efter högstadiet tog jag ett mellanår och började om på ny ort, med nytt folk. Jag fick nya vänner och hade det roligt och på samma gång höjde jag några vitsord. Men att bo på internat med en bunt 16-åringar är inte drama-fritt.
Ett år hade gått och jag var tillbaka på ruta ett. Jag behöll inte kontakten med någon.

Efter en misslyckad vecka i Ekenäs (samma linje jag nu går sista året på) var jag hemma i Terjärv igen.
Jag var inte redo att flytta hemifrån, inte alls. Så jag började på slöjdskolan i byn. Jag var inte ett dugg intresserad av snickrande men något var jag ju tvungen att göra. Jag fick nya vänner men på något vis hade jag än en gång blivit vän med fel sorts person. En person som är konstant negativ och trycker ned en med sin negativa energi är inte värd att kalla vän.
Under den här tiden gick jag i terapi och fick äntligen berätta allt om min jobbiga högstadietid åt någon som faktiskt lyssnade på mig. Tack vare det kunde jag sätta allt det bakom mig och sluta vara bitter och arg.
Det låg i det förflutna, det fanns ingen vits med att älta det. Det var, på ett sätt, en ny start.
Jag gick ut skolan efter 3 år som enda flicka av oss 4 som började där. Det är jag oerhört stolt över.
Jag fixade det.

Resten vet ni. Ronnie kom med in i bilden, jag for till Usa, kom hem igen efter ett år i Vermont och vi flyttade till Ekenäs.

Varför berättar jag det här för er då kanske ni undrar? Jo, för att vi alla har en story och vi kan inte döma varandra utan att veta varandras resa. Jag är fortfarande lite blyg och har svårt med nya människor men jag har inga problem med att säga vad jag tycker, också i svårare diskussioner som behandlar religion, feminism...etc. För att jag nu vet vad jag står för. Det visste jag inte som 15-åring.

Ska vi genast hoppa till det här med tro och religion då?
Jag har växt upp i en kristen familj, gått i söndagsskola och läst kvällsbön. Jag hade en lycklig barndom och jag tycker jag har fått en bra uppfostran. Det där med att vara kristen var nu aldrig något jag reflekterade speciellt mycket över. Jag var 14 och gick i skriftskola och blev konfirmerad. Som alla andra i min by.
Året efter var jag till och med "ledare" på skriftskollägret och likaså året därpå. Jag tyckte mest att kvällsaktiviteterna var roliga och gemenskapen var bra.

Jag hade en kristen pojkvän i några månader och hängde på ungdomskvällar vid församlingshuset på fredagar. När han sedan dumpade mig på trappan till församlingshemmet en novemberkväll kände jag mig helt förstörd. Jag slutade gå till ungdomskvällarna och så var min religiösa tid över.
Jag blev mer kritisk och misstänksam mot min tro och lånade böcker från biblioteket som t.ex. Sylvia Browns böcker, böcker som handlade om aliens....etc. Jag läste och läste och funderade mycket.
När jag träffade Ronnie märkte vi att vi är ganska lika. Vi diskuterade vad vi trodde på och kom fram till att vi båda har haft våra "religiösa tider" men nu - kändes det inte lika självklart längre.

Nu tror jag inte på Gud längre. Jag ser inte mig själv som kristen även om jag hör till kyrkan - än så länge.
Någon kanske tänker att jag fogade mig efter Ronnies tro. Men nej, så är inte fallet. Även om jag blev en aningen hjärntvättad av att vara ihop med min ex-pojkvän (och jo, det blev jag) så tror inte jag och Ronnie på exakt samma saker. Jag funderar fortfarande på om jag tror på någonting...eller bara på vetenskapen.
Så att säga att jag är ateist kanske är fel men det är lättast så. Just nu.

När vi väl gifter oss kommer det inte att vara i en kyrka, vi kommer inte heller att döpa våra barn.
Eftersom jag inte annars heller vistas i kyrkor så varför gifta oss där då? Vår kärlek har ingenting att göra med religion. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår folk som gifter sig i kyrkor fast de inte är troende men för att "det hör till". Är ni rädda för vad släkten ska säga? Att det skall pratas om det på byn?
Kanske det beror på att jag aldrig hade någon ordentlig tonårs-revolt men jag har bara en sån "Fuck them - i don´t give a tiny rats ass" - attityd om vad folk tycker och tänker om mig numera. Och det är bara så otroligt SKÖNT att känna så. Äntligen har jag hittat min röst och vågar säga vad jag tycker.

Det finns så många trångsynta, konservativa människor i Österbotten och ibland skäms jag nästan att säga att det är därifrån jag är hemma. Dessutom verkar det vara så många ungdomar som inte har intresse/vågar och säga/skriva om något som betyder något. Det gör mig så besviken. Vill inte ni påverka och försöka öppna folks ögon!? För det är det jag vill göra här i livet. Jag vill göra någon skillnad. Liten eller stor.
Vet inte ännu på vilket sätt men det känns rätt...

"Ett sent feministiskt uppvaknande är bättre än inget alls"
....och det här med feminism. Läs på lite om du inte är säker på var du står. Läs Caitlin Moran´s böcker,
läs hanapee fantastiska blogg, se detta klipp med Lisa Kudrow: Epic speech on sexism och säg sen om du tycker det är viktigt med jämställdhet och lika rättigheter för alla. Sluta upp med att ropa ut "jag är verkligen ingen feminist" när jag för upp det till diskussion när du inte ens vet något om det.
...och hördu du! FEMINISM är INTE lika med manshat.

Så, vart vill jag komma med allt detta? 
Efter alla dessa dåliga relationer med s.k "vänner" har jag lärt mig ett och annat. Det dåliga är ju att jag har svårt för att lita på andra människor och öppna mig. Å andra sidan ser jag ganska lätt vilka som är "energi-tjuvar" (tar mer energi än ger) och försöker vänligt, men bestämt inte låta dem komma under huden på mig.

Jag är en stark kvinna. Jag låter INGEN behandla mig dåligt. Det borde inte ni heller! Det finns så många kvinnor därute som har fastnat i dåliga förhållanden (säkert män också) där de blir psykiskt misshandlade av sina partners. Stå upp för dig själv och försvara dig själv. Även om det ibland är jävla svårt.

Jag är bra som jag är. Detta borde jag påminna mig själv om oftare. Mitt självförtroende är ännu inte det bästa men jag kämpar på. I världen vi lever i nu är det inte svårt att känna sig otillräcklig. Det är så lätt att jämföra sig med andra. Vi måste tänka på att ingen människa har ett perfekt liv även om det verkar så på utsidan. Vi kan bara göra vårt bästa och det är helt okej!

Glöm aldrig det. Kram på er alla. //Rebecka