Jag vet. Bloggen ekar tom men det är mycket nu. Det är tre veckor kvar till bröllopet och jag har mycket att göra ännu. Den här stressen tär på mig, jag är så stresskänslig och det sista jag vill göra när jag kommer hem från jobbet är att öppna datorn då jag sitter framför en skärm många timmar om dagen. Så jag skalar bort allt som inte känns roligt just nu. Men nu när jag sitter här och skall beställa bilder till en grej till bröllopet vill jag dela med mig av en dikt jag skrev åt Ronnie för flera år sedan.
Jag skrev dikten samma dag jag lämnade Vermont, jag satt på bussen på väg till min moster i Connecticut. Utanför bussfönstret såg jag the green mountains för sista gången. Bergen jag såg genom mitt sovrumsfönster under ett år, bergen jag lärde mig snowboarda i, bergen och skogarna jag en gång gick vilse i, bergen jag åkte snöskoter i och fick se hjortar springa förbi - så vackra.
Nu skulle jag lämna mina älskade berg för alltid.
Men hemma väntade mitt livs kärlek på mig och nästa kapitel i mitt liv.
Då skrev jag denna dikt till dig, Ronnie.
älskar att det regnar ikväll
