Stad eller landsbygd?

Rubriken på detta inlägg är en fråga vi har ställt oss många gånger under årens lopp, speciellt sen jag blev gravid. Var vill vi bo - i stan nära till allt eller på landsbygden, långt från allt men där det är lugnt och ha familj & släkt nära?

Vi har under mer än ett års tid haft tankarna på att flytta till något större och mera hundvänligt boende. Sen blev jag gravid i december och då bestämde vi oss för att hitta nytt boende innan babyn kommer (bf 21.8). 

Nabba, Terjärv - här växte jag upp. 

Vi drömde om ett eget hus. Vi gick på några husvisningar här i Jakobstad och började drömma. Vi skulle kunna ha varsitt arbetsrum där vi äntligen skulle ha det utrymme vi alltid drömt om. En inhägnad bakgård för hundarna att leka och springa på. En egen bastu. Ett stort kök. Jag var dock skeptisk till om vi skulle få ett lån med våra inkomster. 

Och jag hade rätt. Pga mitt arbetskontrakt som skulle gå ut i april och jag berättade att jag var gravid räknades inte mina inkomster alls. Ronnie som för bara några månader sedan startade sitt företag och ännu håller på med att bygga upp det...vi skulle inte få ett lån. Det var som en kalldusch. Alla våra drömmar gick i kras och jag grät och jag grät. Jag kände mig värdelös, jämförde mig med andra som var lika gamla som jag och hade eget hus och barn och som hade allt det jag drömde om. Varför kunde inte vi få det också?

Jag tog en paus från att googla hus och tänkte på annat istället under några veckor. Fokuserade på handarbetsprojekt och läste tjocka böcker för att fly verkligheten (story of my life lol). 

Jag vet inte när det hände men plötsligt började jag tänka i andra banor. Kollade på hyreslägenheter istället. Frågade mig själv; vad är egentligen det viktigaste för oss som familj just nu? Var och hur vill vi bo med ett barn? Vad saknar vi med vår nuvarande lägenhet? Det jag kom fram till var

- på marknivå

- ett till rum så Ronnie kan jobba ifred 

- nära familj

Jag älskar att vara hemma men även jag blir galen om jag inte ser vänner eller familj på en hel vecka om jag är sjuk eller nåt. Jag behöver någon typ av socialt liv. Och det finns inte så många här i Jeppis som skulle komma och hälsa på oss under dagarna. Jag har inte många vänner här. Det skulle bli väldigt, väldigt ensamt. Och jag är rädd att jag skulle börja må väldigt dåligt. Det går ju bra nu när jag har ett jobb och trevliga arbetskompisar så jag råkar inte så mycket folk på kvällarna för jag är så trött. Men då jag inte har jobbet kvar - vad gör jag då?

Med vänner på isen i Jakobstad

Så jag kom fram till något som jag alltid var så säker på att jag aldrig skulle göra. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till min hemby Terjärv. Jag har nog ett hat/kärlek förhållande till min hemby och jag är knappast den enda. Jag älskar att bo i en småstad, här är jag ganska anonym och det är skönt. Det är en vacker stad som har allt man behöver och ett rikt kulturliv som jag uppskattar. Men hyreslägenheterna är helt klart dyrare här än i Terjärv och det plus närheten till familjen räckte för att vi skulle börja kolla på lägenheter i Terjärv också. Och det är inte riktigt som att vi ”hänger på stan” nå mera än vad som är nödvändigt, vi går väldigt sällan på café. Det vi gör är att handla mat & hundmat, hänga i hundparken och gå långa promenader i Gamla Hamn området. Det är typ vårt liv. Ibland går jag på loppisar och ännu mera sällan går jag och shoppar. Så på det sättet tror jag vi klarar oss med att besöka stan några gånger i månaden istället.

Efter en fb status jag skrev för att få reda på vad som fanns tillgängligt i Terjärv, tog en gammal klasskompis till mig kontakt och det visade sig att han hade en radhustrea på marknivå till uthyrning mitt i byn där hundar var tillåtna! En vecka senare var vi och kollade på den och ytterligare en vecka senare bestämde vi oss för att det ska bli vårt nya hem! Nu kan vi bo lite mera bekvämt men ändå kunna spara lite varje månad och förhoppningsvis få ett bostadslån om några år istället! Det ordnar sig. 

Och jag är faktiskt jättetaggad på att flytta tillbaka till Terjärv, det känns så rätt! Tänk att ha föräldrarna bara några km från en och Ronnies bror med familj och hans pappa och våra far & morföräldrar - nästan alla i samma by! Närheten till naturen och skogen med hundarna, det ska bli så mysigt! 

Att ha en egen ytterdörr, åh vad skönt! Och en egen terass, vilken lyx! Självklart kommer jag sakna Jakobstad, speciellt min arbetsplats, min bästis och svärmor, hundparken som vi älskar så mycket, garnbutiken, djurbutiken, fara via Mush varje fredag, After Eight och alla bra loppisar. Gamla Hamn skogen och stranden som vi går i varannan dag, fäboda och så mycket mer. Men vi kan alltid hälsa på och vem vet - en dag kanske vi flyttar tillbaka. Tiden får utvisa det. Nu har vi lite mer än två månader kvar i Jeppis och vi ska försöka njuta av tiden! (Även om det är lite irriterande att bo mittemot Masken just nu då grävmaskinerna är där till tio-elva varje vardagkväll). Vårt kvarter rivs ju bara så det passar väl bra att flytta härifrån då! 

Bye bye Jeppis!

Au Pair Reunion

Last time I saw Laura was at my goodbye party (click here to read!) in Woodstock, Vermont in june 2011. So it´s been a while. She was one of my best friends in the states and we were a big group of au-pairs that hung out every week. With and without our hostkids. We had so much fun. We traveled together to New York City, Boston, Canada and did so many cool things together! (you can find everything on this blog actually, if you check out the categories to the right). So I haven´t really traveled that much since my au-pair year, it was enough for me, haha. No but I´ve just prioritized other things, like getting a dog for example. So I haven´t met any of the other au pairs since 2011 even though there have been meet-ups around the world. So when Laura asked me what we´re doing for midsummer and if she could come here and spend midsummer with us I was sooooo happy! She´s from Germany but has been living in Sweden and studying there. And a week ago I picked her up at the airport, and it was like no time had passed at all!

Laura and I

We spent midsummer eve with my family in Terjärv, with a lot of food.

Zoey LOVED Laura from the beginning! 

Zoey tried to go and sleep with Laura every night, haha.

We didn´t have the best weather during her stay unfortunately but what can you do?

Oh how I´ve missed our sauna! It´s so relaxing.

I showed Laura my home village and of course the town where we live now, Jakobstad. 

All the coolest buildings, parks, city center, Aspegrens trädgård, Gamla Hamn, etc.

It was actually fun to be a tourist in your own town!

Of course we ate icecream in Skolparken!

We went to the dogpark with Zoey one night and just walked around our hood.

(on this picture the dogpark is on the other side of the water to the right)

I love to live so close to the sea!

Finding new places.

Zoey literally lied on top of Laura all the time, haha.

4 days went by way too fast but we had so much fun. Maybe not as crazy adventures or partying as the parties we had at Ian´s house but we are responsible adults now, haha. She even made me watch football and we went out afterwards to celebrate Germanys victory! So we did a little partying but it was very calm, haha. I´m going to end this post with some pictures from the good old days.

top left: Halloween party; me, Jenny, Laura & Alicia

top right: me and Laura before a party 

down left: me & Alicia in NYC

down right: Cinthia, me, Laura & Alicia on our way to a mall

Thank you Laura for visiting me ❤

I´ll definitely try to come and visit you in Italy (she´s moving there!)

Sommarmagi

Sen jag plockade bort datorn från mitt skrivbord för att förvandla det till ett pysselbord är det väldigt sällan datorn plockas fram. Jag kan ju göra allt från telefonen och paddan. Men därför har många bilder blivit bortglömda på datorn och glömts att blogga om! Så nu i novembermörkret vill jag ta er tillbaka till en sensommarkväll den andra september. Den första bilden och videon i slutet är mina men resten är fotade av Sanna! Vi for ut till Fäboda, jag, Ronnie, Sanna, hennes man Toni och våra hundar förstås. Det var så vackert och så härligt för hundarna att springa i vattnet.

Ådi, Ludde och Zoey. 

aka

Our babies

Att se hundarnas livsglädje är det finaste som finns och ger mig sån oerhörd lycka!

💗💗💗 Dogs 💗💗💗

Hundpark i Jakobstad

Äntligen har också vi i Jakobstad fått en hundpark! Vi har varit där med Zoey tre gånger nu och hon har haft det superkul varje gång! Äntligen kan hon springa lös och irritera sin pojkvän Ådi, hehe. När rastgården höll på att byggas såg den inte så stor ut men nu när den är klar så räcker den gott och väl till för att hundarna ska få upp farten och springa av sig. Och det är bra att det finns två rastgårdar, en för mindre vovvar och en för större. 

Nu när jag är arbetslös är jag jätteglad att parken finns, en chans att träffa nya vänner och någonstans att gå för att Zoey ska vara glad. Zoey har ju väldigt mycket energi och det är ett så bra sätt att kunna leka/springa av sig utan en lina. Att se hennes glädje när hon får träffa andra hundar och leka med dem är oslagbart, det gör mig så lycklig. 

Ådi och Zoey

Jag kan verkligen rekommendera parken som finns vid Gamla Hamnvägen. Kanske vi syns där idag?

Höstfiilis

Denna höst är speciell. Jag får uppleva så många vackra, krispigt kalla, dimmigt mystiska morgnar på gravgården. När alarmet ringer 06:00 tar det nog emot att stiga upp för jag har fått en släng av hösttrötthet, som så många andra. Men när jag tänker på alla poddar och ljudböcker jag ska lyssna på under dagen är det lättare att stiga upp.

Jag krattar löv. Mycket löv. På vissa ställen, när jag har krattat en gravgång klart, borde jag börja om för det har hunnit falla så mycket under tiden. Då känns det som att inget någonsin blir färdigt, haha.

Ibland formar jag lövhopar till hjärtan.

Den här veckan har jag börjat plantera ljung på gravarna, härliga höstfärger! En månad kvar av detta jobb.

Titta inte ner

Mina händer svettas redan nu då jag ska berätta om vad jag gjorde idag. Som säsongsarbetare på gravgården fick vi möjlighet att klättra upp i kyrktornet idag. "Det låter ju ganska spännande, det kan jag inte missa", tänkte jag. Jag vet att jag har lite höjdskräck men det var inte förrän idag som jag visste hur pass svår den skräcken är. 

 Den första stegen och pilen visar hur högt uppe vi var.

Som jag förstod det var det bara första stegen (på bilden ovan) som var jobbig och sen "var det bara att gå uppför trappor". Hm okej. Så var det ju inte riktigt. "Trapporna" var delvis enkla trätrappor med brädor som trappräcke och öppet så man såg ner. Nivåerna mellan trapporna kunde ibland bara vara en liten avsats på typ en halvmeter och ju högre upp vi kom desto värre blev det. Det var varmt, fanns inga fönster så man hade ingen aning om hur långt upp vi hade kommit. Som tur hade vi blivit ombedda att ha handskar och det är jag verkligen tacksam för att jag hade. Mina händer var svettiga och jag klättrade långsamt upp, greppade krampaktigt varje bräda jag såg.

Dålig bild men lite syns det hur öppet allt var. Jag undvek att titta ner.

Utsikten var nästan värt besväret.

Paniken var väldigt nära hela tiden och jag var säker på att jag skulle falla ner och dö. Vi var ganska många som klättrade i tornet och ett par nivåer ifrån toppen fick jag och min kollega vänta för vi var sist och alla rymdes inte högst upp. Som tur var den våningen nästan helt täckt av golv så jag kunde sitta ner och andas. Medan jag höll hårt i en stolpe såklart. Då jag såg att nästa etapp var en stege lodrätt upp bestämde jag mig för att längre än såhär klättrar jag inte. Det kändes som att vi satt och väntade en halvtimme men det var nog bara tio minuter högst. Då de andra började komma ner påminde jag mig själv om att bara vara modig, jag har ju klättrat så här långt osv. Så jag klättrade upp. Oj herregud. De sista stegarna (!!!) var obehagliga och det var jättetrångt. Tänk er gamla TRÄSTEGAR med runda pinnar att klättra på. Ush ush ush!

När jag drog mig upp till den minimala toppen kändes det lite bättre för jag kunde äntligen andas då luckorna var öppna till båda sidor av kyrktornet. Jag vågade till och med ta fram telefonen och fota några snabba bilder. Vi rymdes tre personer att stå där, just och just. Jag stod inte där många minuter, jag ville tillbaka till marken. Nedfärden var precis lika jobbig och obehaglig. Baklänges hela vägen ner, och väl nere drog jag ett djupt andetag och mina händer började darra något otroligt. 

Så nu vet jag att min höjdskräck är ganska svår men jag är glad att jag inte fick någon slags panikattack för det kändes som att något sånt inte var långt borta. Jag ångrade mig redan vid första stegen. Men envis som jag är ville jag inte ge upp, (jag vet inte om det är så bra i det här fallet?) och försökte övervinna min egen rädsla. Så jag tittade inte ner. 

Nu borde jag komma med någon superbra slutsats. Eh, du behöver inte tvinga dig själv att klättra i kyrktorn och titta inte ner! Dagens lärdom, varsågoda!

Nu tar jag en välbehövd helg och två semesterdagar, tjoho!

Arbetslös men inte sysslolös

De första två månaderna av detta år flög förbi och plötsligt är det mars och dags för ett nytt kapitel i mitt liv - igen. Ibland undrar jag om jag inte lever mitt liv i 6 månaders kapitel.... För tillfället är jag arbetslös men ska få jobba lite ibland på min praktikplats så det är skönt. För nästan exakt ett år sen hade jag varit arbetslös i nästan ett år (och såhär i efterhand sett var jag nog deprimerad under den tiden) men i mars 2016 började jag praktisera i verkstan på After Eight och det var en vändpunkt för mig. Jag fick något att göra, någonstans att vara och vänner för livet. 💓

Den här gången är jag inte rädd för att bli deprimerad. Händer det, så händer det. Men den här gången har jag flera vänner, jag har en bil så jag kan hälsa på familj och jag har min hund Zoey. (och Ronnie förstås). Zoey är ljuset i mitt liv. Imorgon blir hon 10 månader vilket betyder att hon inte är valp så länge till. Jag vill njuta av denna valp tid så mycket jag bara kan och känner mig inte alls "dålig" som tycker det ska bli skönt att vara arbetslös en tid och njuta av livet med min valp och bästa vän. Jag vill uppleva hennes första vår tillsammans med henne. Vi ska vara i skogen varje dag, njuta av vårsolen och sitta på klipporna tillsammans. Se de första vårtecknen och plaska i vattenpölarna. Det låter kanske fjantigt, men jag är HSP (highly sensitive person) och skäms inte för det. Jag kan bli tårögd av hur vacker naturen är och om det gör att jag uppskattar livet lite mer är det väl fantastiskt? Det är dom små sakerna i vardagen som gör mig lycklig. 

Zoey 10 veckor gammal

Ska också äta goda saker och längtar efter att kunna vara ute utan jacka!

Och helt sysslolös tänker jag ju absolut inte vara. Jag handarbetar varje dag och har en businessidé på gång....en handgjord produkt som jag planerar sälja på marknader i sommar. Dessutom söker jag ju jobb hela tiden, och funderar på om jag borde starta upp mitt företag igen. För det är ju så jag allra helst vill arbeta, om det bara är möjligt. Och jag har faktiskt inte varit ledig sen i somras, och då hade vi nyss skaffat valp så det räknas inte. Så jag har nog förtjänat lite ledigt 😁

Så nu, andas och så tar jag den här tiden som den kommer. 

Zoeys söndag

Söndagen till ära får ni ett inlägg med massor av bilder på min hund och bästa kompis, Zoey! Hon är nu 9 månader gammal, har lugnat ner sig en aning men är ännu wild and crazy. Hon älskar att vara ute i snön så idag tog jag kameran med på vår promenad och lekstund ute i det vackra vinterlandskapet. 

På helgerna tar vi det lugnt på förmiddagen, gosar och myser i sängen. Hon har börjat tycka om att gosa och sova nära en vilket är jättemysigt, hon har inte alltid varit så. Jag tror hon får fort varmt.

Lilla, blöta nosen.

 Idag blev det en skogspromenad runt elljusspåret vid Gamla Hamn, det är en passlig länk för Zoey. Hon växer ju ännu så man kan ju inte gå hur långt som helst. Vad tycker ni om hennes nya rosa sele?

Skönt att vara ute i skogen tyckte vi båda två!

Väl hemma igen klättrar Zoey på en snöhög, gräver tunnlar och äter snö. Det var svårt att få in henne, hon bara lägger sig ner i snön och jag får typ dra in henne 😆

En gråmulen men väldigt skön dag ändå.

Men jag vill int fara in ännu mamma! Får int ja ita snö ifred?!

"Forest is for rest"

Gullunge! Nu sover hon här på golvet, helt utmattad efter en rolig dag ute i snön.

novemberkallt

Äntligen börjar förkylningen lätta lite, men det är en arg en denna gång. Den ger inte med sig så lätt. Och att bara vila och ligga ner en hel vecka är verkligen inte min grej. Supertråkigt ju. Är väldigt tacksam för att jag annars är frisk. Så idag följde jag med på promenad med sambon och hunden - har skippat den hela veckan och det var så skönt då solen sken och det var så vackert där vi gick. Tänk att så lite kan ge en så mycket. Jag hade kameran med och blev riktigt nöjd med bilderna - här är de bästa.

Vad jag oroar mig för just nu:

Imorgon är dagen då vår valp ska börja vara ensam hemma då vi är på skola och jobb. Och vi har verkligen inte tränat så mycket som vi borde och jag har sån ångest för att lämna henne ensam i flera timmar. Hon får inte vara i hela lägenheten, bara i sovrummet där hon annars också sover så det borde kännas tryggt för henne. Fy alltså....hoppas hon bara sover igenom timmarna. Och inte skäller hela dagen....och inte tuggar sig igenom madrassen...och dynorna?!

Jag vet inte vad stället egentligen heter (inflyttad jeppisbo som jag är) men jag kallar den strandpromenaden (hamnen bredvid fantasea) och där brukar vi ofta gå våra promenader för att jag älskar havet.

Pyttelite snö har vi här och hunden älskar det! Kan inte vänta på att se hennes reaktion när vi har mycket snö på marken....

Hoppas det blir en snörik och iskall vinter!

En mysig helg

En mysig helg går mot sitt slut. Vi har haft besök av både mommo och Zoeys blivande bff, Ådi.

(här kan ni läsa om honom)

Idag tog vi en promenad i det varma vädret, jag fotade, Zoey sökte efter svampar och Ronnie drog sina pappa skämt. Med andra ord en helt vanlig söndag. 

Vi fantiserade om att bo här. 

Jag hade på mig snyggaste leggingsen i stan. 

En spännande vecka väntar med kurs och ett besök till tatueraren....