Det var sommar, jag var 14 år och jag stod i kassakön i S-Market och tittade ner på mina egna ben på jakt efter celluliter. Min kompis hade just berättat för mig vad celluliter var och sagt att hon tyckte att hennes egna ben var alltför tjocka. Jag hade aldrig tidigare tänkt på att mina ben skulle vara tjocka och hade aldrig hört talas om celluliter. Före den dagen hade jag aldrig tänkt tanken att jag inte skulle kunna klä mig i vilka kläder jag ville. Före den dagen hade jag aldrig tänkt negativa tankar om min kropp.
Nu är jag 25 år och känner mig ganska självsäker i min kropp. Inte 100% och inte varje dag men rätt så bekväm känner jag mig. Jag försöker aktivt tänka endast positiva tankar om min kropp och jag är glad att jag kan säga att jag tänker väldigt sällan negativt om den. Det har inte alltid varit så, verkligen inte. Men det är något jag jobbar på och det är nu jag märker att mina tankar faktiskt har ändrats till det bättre.
Jag har velat skriva detta inlägg ett tag nu och efter en grej som hände i helgen blev jag återigen påmind om hur mycket folk tänker på vikt och utseende.
En släkting sa följande till mig; " Rebecka, jag tycker du har blivit smalare". Jag blev så överraskad, chockad och kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade. Jag tror jag sa något i stil med; " Jaha, öh, ok, tack? Jag har nu int märkt någon skillnad". Vad skall man svara på något sånt? Vad skulle ni ha sagt?
Orkar man ta diskussionen och fråga av personen varför hen tycker det är viktigt att kommentera, varför hen säger så till mig, vad tror hen att jag skall göra av den kommentaren? Jubla? För att hen tror att
smalare = lyckligare? För hörni gott folk, det tror jag inte alls att är sant.
It´s all in your head. Detta är absolut inte ett påhopp på den här personen, jag tycker väldigt mycket om dig. Du ville säkert bara väl. Men jag ville beskriva ett konkret exempel och visa problematiken i såna här kommentarer.
För ungefär ett år sedan var jag hos en äldre släkting, jag hade en lite tightare tröja på mig och personen rörde min mage och sa "Jag tycker du har blivit lite tjock om magen".
.....
.........
Let me just:: WHAT THE ACTUAL FUCK!? Vem säger så????? Jag blev ju jätteledsen!
Och det värsta var ju att jag inte sa något tillbaka för jag blev så otroligt ställd. Senare såg personen att jag var ledsen
(jag är som en öppen bok, inte så bra på att dölja mina känslor, det är både på gott och ont) och frågade om jag blev ledsen över det hen sa och sa förlåt. Alltså det här är ju inget nytt att den äldre generationen är väldigt frispråkiga om utseende och vikt och det är nog inte bara jag som har varit med om något sånt. Jag tycker det är bara så himla ledsamt att det ska vara så. Och sen vill man inte börja "bråka" med dem eftersom de är gamla och bla, bla, bla. Och vet ni vad? Alltid när jag far dit på besök, ser jag till att ha en lösare tröja på mig. Hur sjukt är inte det!??????
Vi vuxna har ett stort ansvar. Vi har ett ansvar för våra barn, vänners barn, barnbarn, elever osv. att vara medvetna om hur vi pratar om våra kroppar framför dem. Vi vet att de förstår så mycket mera än vi tror. Före den där händelsen i kassakön när jag var fjorton hade jag aldrig reflekterat över att jag inte var fin som jag var. Jag har inga minnen av att min mamma skulle ha pratat dåligt om sig själv framför oss barn, så varför skulle jag då göra det om mig själv?
Från att vi är små lär vi oss hur vi ska vara, killarna får inte gråta, de ska "gaska upp sig" och senare i livet kan de inte prata om sina känslor. Killar ska vara muskulösa och ha skägg. Tjejer ska vara duktiga i skolan och vara snygga för männen, ha stora bröst men smala och långa ben, stor rumpa men liten midja. Pojkar är bara busiga när det brottas och slår varandra men om tjejer gör det är de utom kontroll. En man som ligger runt med massor av kvinnor är kungen i stan men om tjejen gör det är hon en slampa. Det går inte att komma ifrån att det finns normer i samhället och speciellt media påverkar oss mer än vi tror. Om du inte tror på normer ljuger du för sig själv.
Men vad kan vi göra då?
Du kan tänka på hur DU själv tänker om din kropp, hur DU pratar om den, måste DU kommentera andras kroppar, hur DU pratar om kroppar med dina barn, hur vill DU att dina barn ska känna sig i sina egna kroppar? Självsäkra och bekväma, eller hur?
Jag är så mycket mera än min kropp. Jag
ÄR inte min kropp. Vi är så mycket mera än våra kroppar.
Vi är drömmar, tankar, minnen, glädje, sorg, kärlek, passion, hopp och mycket mera.
Kom ihåg det.
