måndag, mars 15, 2010

Tokio Hotel live in Helsinki 7.3.2010

This is my Tokio Hotel story.
Söndagen den 7 mars 2010 vaknar jag med fjärilar i magen. Den här dagen har jag väntat på i två och ett halvt år. Äntligen är dagen kommen, då jag ska få se mina största idoler! Tokio Hotel, bandet som räddade min tillvaro våren 2007, då mina so called friends lämnade mig. Jag stod ensam, men då hittade jag Tokio Hotel, och det var kärlek vid första ögonkastet (eller första låten jag hörde, Spring Nicht).

Vid denna tidpunkt (7 mars) befann jag mig i Helsingfors, Finlands Big Apple (haha) i en liten etta med mina vänner som sov lite varstans på golvet. Jag väckte dem och sen började förberedelserna, Daniela sminkade mig silvrigt och glittrigt, Anna tog sig an mitt hår och förvandlade det till en rockig uppenbarelse, Vanja skulle följa mig till ishallen och Emilia låg och sov som en vacker ängel.

När klockan blev halv 10 tog jag väskan och jag och Vanja steg ut i den friska vinden.
Vi visste inte exakt var ishallen låg, men ungefär. Så vi började gå. Vi hittade fram och såg att stället svämmade över av tonåringar. Än en gång hade jag underskattat Tokio Hotel fansen. Enligt regeln skulle vi INTE vara där före klockan 10, men jag var där 10 före och där var redan ett hundratal mänskor. Det var bara att ställa sig i en kö. Vanja sa adjö och lämnade mig till mitt hemska öde….ihjälsliten av Tokio Hotel fans.

Två flickor stod framför mig i kön och jag började prata med dem. De var 15åriga fans från Esbo. En vän till dem ringde och sa att Tokio Hotel har fastnat i isen mellan Sverige och Finland. Vi blev ganska oroliga, och efter en halvtimme eller så ropade Fanklubbens administratörer (eller vad de nu heter) i en megafon att signeringstillfället som Tokio Hotel skulle ha i Itäkeskus är inhiberad. Då blev det en jäkla rusning, för de som tänkte snabbt insåg att de kunde byta från sin kö där de skulle få ett nummer, till kön som bara var en vanlig kö. För nu behövde de ju inte lämna ishallen, utan kunde köa hela dagen lång. Vi valde att stanna där vi var, och bra var det, eftersom vi var bland de 50 sista som fick ett nummer.

Vi valde att gå skilda vägar tills nästa upprop, som skulle vara klockan 17. Jag ringde till Vanja och de andra, och vi bestämde oss för att gå någonstans och äta, så jag gick mot Vanjas lägenhet. Vi gick till Mäcken (höh), Sokos och satt en stund vid Robert´s Coffee. När flickorna började söka sig mot järnvägsstationen hoppade jag på 3T och åkte tillbaka till ishallen.

Mera folk hade anlänt och mina nyfunna vänner kom efter en stund. De var sotade runt ögonen och redo för Tokio Hotel konsert!
Tillsammans följde vi med uppropet som gick väldigt långsamt. När det var 45 min kvar tills dörrarna skulle öppnas blev vi rastlösa för de hade bara hunnit till 250. Och vi hade höga nummer, på 400. Klockan tickade….och vi bestämde oss för att stå vid sidan om och se vad som skulle hända.

Och visst hade vi rätt. Det var kanske 15 minuter kvar tills insläppet oh tjejerna där framme började skrika som galningar. Vad händer? Jo, alla rusar framåt. Kön fanns inte längre och vi trycker in oss i mängden. Där står vi då och folk börjar ropa att vi ska backa, för de får inte upp dörrarna. Peruuttakaa!!! Ropas de i en halvtimme ungefär. Under tiden tar jag av mig jackan, vantarna och den tjocka tröjan. Stuvar ner allt i min väska, kameran och biljetten i fickan och där står vi då och fryser. I jeans och huppare. Nice!

Till slut öppnas dörrarna och mänskorna förvandlas till en vild våg som trycker,pressar oss framåt. Vi håller varandra i handen och kommer närmre och närmre dörrarna hela tiden. Vi bestämmer oss för vilken dörr vi ska gå in genom och försöker styra oss ditåt. Vilket inte är det lättaste. Så är vi inne och vi styr oss mot Narikkan. Där står vi då och nästan hoppar upp och ner för att ingen tar våra saker genast. NERVÖST! Då tar de äntligen våra kläder, och vi rusar mot en trappa, som enligt Julia tar oss ner. Nehej, när vi kommer till trappan har området förvandlats till en Narikka och vi är tvungna att svänga om och springa mot andra hållet. Vakterna påminner oss om att gå. Så vi går några steg och springer sen igen. Vi kommer till den rätta trappan och går ner. Vi ser scenen och jag känner fjärilarna i magen. Är detta verkligen sant!? Vi springer mot folkmassan som har samlats framför ett staket, 20m från scenen.

Först blir jag lite besviken, eftersom jag ville komma närmre scenen. Men plötsligt väser Julia till mig att jag ska följa med henne. Förvånad följer jag henne till vänster om folkmassan, och javisst, där finns en lucka som tar oss fram till den närmsta publiken, 10m framför scenen. Där hittar vi också Jenna & Thelma som kom ifrån oss i folkmassan när vi skulle in genom dörrarna. Vi står och väntar medan arenan långsamt fylls med folk. Jag provar att fota med den nya kameran och funderar på vilka inställningar jag ska använda. Själva scenen är stor, och ett stort svart skynke täcker nästan allt. Varje gång skynket rörs skriker publiken, och skrattar sen när någon av scengubbarna kommer för att ställa fram en vattenflaska till Bill.

När klockan är 20:15 börjar det hända saker! Skynket försvinner och vi ser scenen, i all dess prakt och musiken börjar efter en liten stund.

Tom och Georg kommer in och Gustav sitter och trummar. Den första låten är KOMM. Bill har en úbersnygg entré och jag bara skriker! Det är svårt att beskriva hur det känns att ÄNTLIGEN få se sin idol. Efter en så lång väntan.
Det mest underbara var nog när Bill tog av sig solglasögonen…publiken suckade och skrek. Bill var väldigt, väldigt vacker!

Konserten var underbar, de körde på den tyska setlistan, med några klassiker på tyska och några nya, mina favoriter var nog “Menschen suchen menschen”, “Geisterfahrer“, “In your shadow”, “Screamin”, “Sonnensystem” och “Durch den monsun”. Fast nu när jag börjar tänka efter så var alla låtar underbara.
När jag minns tillbaka på kvällen så är den väldigt flummig, själv minns jag inte i vilken ordning låtarna kom, utan var tvungen att kolla upp det på www.schwarz.blogg.se som dessutom är min favorit Tokio Hotel blogg.

De underbara tvillingarna --> Bills scenkläder är designade av tvillingarna Dean & Dan Caten. Kläderna var skitcoola med nitar och lampor.

En fin bild på Georg fick jag. Han var ganska lugn på scenen, men det kanske beror på att han har flickvän numera. Och enda i bandet som har det!

Fick Toms berömda sexface på bild! Got ya!

Tom & Georg

Sedan blev det några akustiska låtar, “Humanoid” (tyska) och “Geisterfahrer”. Speciellt lycklig var jag över att de spelade Geisterfahrer på tyska ,eftersom jag tycker mycket mer om den tyska versionen. Och Bills röst är helt ljuvlig, fast den inte var perfekt live. Men vems är det?

Sen kastade de lite vatten på oss, och jag fick lite av Toms vatten på mig, haha.
Efter 10 låtar och massor av skrik och hoppande blev det en liten paus på kanske 10 minuter. Så börjar scenen ryka och upp ur golvet kommer Bill på en gigantisk motorcykel. De första takterna till “Dogs Unleashed” börjar och Bill börjar sjunga. Åhh!


Bill sätter sig ner på scenen och sjunger “In your shadow” som var så vacker! Tårarna bara brände i ögonen då jag stod och såg på honom.

Sedan var minneskortet fullt. Men jag fick massor av härliga bilder, synd bara att minneskortet inte räckte till för att fota det brinnande pianot. Jag har också många videos, men de går tyvärr inte att ladda upp, inte ens på Youtube. Jag har försökt flera gånger.

Okej, men tillbaka till kvällen. Konserten slutade med att de regnade ner små svarta och röda glitterlappar på oss och lyckan svämmade över i hela min kropp. Efter att konserten tagit slut sökte vi oss till utgången, bedövade av kvällens konsert. Jag sa adjö till mina nyfunna vänner och försökte ringa de andra som var på Kent konsert. Inget svar. Jag stod ute en timme och gick fram och tillbaka, allteftersom folket försvann från hallen. Jag ringde min älskade pojkvän och berättade om min första Tokio Hotel upplevelse. När det bara var ett tiotal kvar blev jag rastlös och så frös jag också väldigt mycket. Jag såg att några flickor kom nerför en trappa, och började fundera om Tokio Hotel kanske hade sina turnébussar bakom Ishallen.

Nyfikenheten tog överhanden, och jag traskade iväg bakom hallen. Och visst hade jag rätt, där stod Tokio Hotels två turnébussar (Bill & Tom har en, och Gustav & Georg den andra). Lite nedanför ser jag ett tjugotal mänskor stå, så jag går ditåt. Där står de och ser på när Tokio Hotels alla arbetare packar och lastar de 7 bussarna de har med sig. Jag står där en halvtimme eller så, men inget Tokio Hotel syns. De kanske redan är i de mörklagda turnébussarna eller är ännu inne i arenan. Mina vänner kommer och hämtar mig, och vi delar våra konsertupplevelser. En galen, underbar, härlig och minnesrik dag med fjärilar i magen för att äntligen få se sina änglar live. För visst är de änglar, för mig. Älska musiken, älska Tokio Hotel. För vad de är och för vad de gör <3

Tokio Hotel 07.03.2010 Helsingfors, Finland

Setlista:
Komm
Menschen suchen Menschen

Ich Brech aus
Kampf der Liebe
Lass Uns Laufen

Hey You
Alien (Tyska)
Übers ende der Welt
Humanoid (Tyska)
Geisterfahrer
Dogs Unleashed
Träumer
In your shadow

Automatisch
Screamin'
Sonnensystem

Zoom
Durch den Monsun
Für immer jetzt

1 kommentar:

  1. Oh, jag var oxå där och det var en sjukt bra kväll!
    Så du stod i den första "zonen"? Jag tror att jag såg dej där men jag är inte 100% säker :D

    SvaraRadera