20.12.2018
Det är torsdag kväll och jag sitter och pysslar vid mitt skrivbord. Hundarna busar och leker bredvid mig. Allt är som vanligt. En liten stund senare går Indy till grinden och jag vet att hon behöver ut. Jag sätter halsband och koppel på hundarna och vi går ut på gården. Dom gör sin grej och vi går en sväng. Just när jag ska vända mig om och reda ut kopplena (en valp går i sicksack) får jag kraftig yrsel och är riktigt nära att falla på den isiga marken. Jag får dock fotfäste men känner mig fortfarande yr. Detta är helt nytt för mig, jag har aldrig svimmat eller känt mig så yr tidigare. Jag bestämmer mig för att skippa promenaden jag hade tänkt gå med hundarna och vi tar ett varv på gården istället och går in sen. Eftersom jag aldrig förr hade känt av sån yrsel och min mens var sen med en dag tänkte jag att jag för skojs skull gör ett graviditetstest. (Min mens är väldigt oregelbunden så tänkte inte så mycket på att den enligt min app var sen med en dag).
Så jag gick in på toan och kissade på ett test. Sen var det bara att vänta.
Jag kollade klockan på telefonen och satt och stirrade på testet medan sekunderna tickade fram. Nästan tre minuter hade gått då det plötsligt dök fram två streck.
Min första reaktion var att skratta rakt ut. Det kändes så overkligt, kunde det faktiskt vara sant? Vid det här laget hade vi försökt i några månader och varje mens som kom gjorde ont i hjärtat. Nu plötsligt hade min dröm gått i uppfyllelse, ett positivt graviditetstest!
Jag gick ut ur toan och in i sovrummet. Satte mig ner vid skrivbordet med testet i handen och bara log, haha. Hade tänkt överraska min man på något sätt men 10 min senare när han kommer in i rummet kunde jag inte hålla mig och visade det positiva testet. Haha, jag är sämst på att hålla hemligheter. Han blev nog lite chockad men efter att nyheten fått sjunka in hos honom var han ju väldigt glad förstås!
Textade också min syrra efter en timme. Hon visste om att vi försökte och jag visste att hon skulle bli så glad för vår skull så jag ville dela glädjen med henne genast.
Åt min bästis berättade jag också ett par dagar senare men vi ville vänta lite längre med att berätta åt resten av våra familjer och vänner. För mig kändes det så overkligt att jag var gravid och det var så mycket att tänka på, jag ville hålla det hemligt ett tag till.
Julen var så svår! Jag var bombsäker på att mamma skulle fråga varför jag inte äter blåmögelost (för jag älskar det) eller att någon skulle undra varför jag inte tog ett vinglas. Som tur har jag inte spytt på morgnarna, annars hade det varit ganska svårt att förklara på juldagsmorgonen.
Överlag har jag mått rätt så bra. Yrseln var värst den första veckan då jag fick veta att jag var gravid. Men sen jag började äta oftare mellanmål så gick det nästan om helt. Men hungern alltså, oj! Jag måste äta typ var tredje timme, annars börjar jag må jättedåligt. På morgnarna är det svårt att få ner mat men jag tvingar ner något för jag vet att jag mår bättre då. Hundmat är inte kul att servera åt hundarna på morgnarna kan jag säga er....jag är inte direkt sugen på kött om man säger så. Däremot vill jag äta frukter och grönsaker och det är så roligt! Jag gör smoothies och goda sallader, kul att vilja äta hälsosamt och vara så motiverad till att göra maten också. Definitivt första gången ever, haha. Hemma hos oss är det ju Ronnie som lagar maten till 80%.
Idag är det söndag, den 6:e januari. Två veckor har gått sen jag fick veta att jag är gravid.
Nästa veckas fredag har jag tid till rådgivningen för inskrivning. Spännande! Vi har ännu inte bestämt oss när vi ska berätta åt våra föräldrar och resten av syskonen, jag ska försöka hålla mig till första ultraljudet men jag vet inte om jag klarar av det, hehe. Idag är jag i vecka 7+4.
Hundarna vet definitivt att jag är gravid. Zoey som annars inte gillar att gosa och sover helst i fotändan av vår säng (yes, våra hundar sover med oss) sov nästan hela förra natten med huvudet på min mage?! Indy gör samma sak, hon gosar in sig nära mig hela tiden. Det är så mysigt, jag är säker på att de kommer bli de bästa storasyrrorna till lilla bebisen. Jag är också så glad att vi skaffade vår andra hund nu i höstas, Zoey har fått bli van med att inte få 100% uppmärksamhet hela tiden och fått en kompis istället. Dom kommer så bra överens, Indy och Zoey. Bebisen är beräknad på Indys födelsedag, 21:a augusti. Kan ju hända att datumet ändras på första ultraljudet.
Men en höstbebis - tänk vad mysigt! Så mycket roligt att se fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar