Namngivning

Idag fick vår son sitt namn, Viggo Nils Harry.

Viggo har vi valt för att det är ett unikt och vackert namn, Ronnies farfar hette Nils och min farfar heter Harry. Jag tycker det klingar fint! Vi hör ju inte till kyrkan längre så vi hade en namngivningsceremoni (så långt ord). Jag har bara varit på två såna tidigare och det var nytt för de flesta i våra familjer så det var ju lite spännande då vi fick själva bestämma hur den skulle se ut. Vi valde att ha faddrar och valde våra syskon med respektive. Ronnie skapade fina fadderbevis som de fick. Vi började festen med att välkomna alla, avslöja namnet och varför vi hade valt dom. Sen berättade vi om vem vi valt som faddrar och dom fick hämta fadderbevisen. Efter det berättade jag om gästböckerna vi hade och sen var det kaffe och en massa gott. En kort och enkel ceremoni men jag tyckte det var fint ändå. Det kändes skönt att vi fick göra vår grej fast vi är de svarta fåren i båda släkten och ska göra allt annorlunda än vad folk är vana med. Jag kommer minnas den här dagen med glädje, då Viggo fick sitt namn och alla fick träffa honom. 

Sju veckor som Viggos mamma

Hej alla, hur är er torsdag? Nu har jag plockat fram datorn första gången sen juli. Dataväskan var helt täckt i damm, haha. Viggo sover i vagnen här bredvid och hundarna kollar ut genom fönstret i jakt på katter att skälla åt. Nu har vi snart bott här i Terjärv i fem månader. Vi trivs så bra här, har inte en endaste gång längtat tillbaka till vår lägenhet i Jeppis. Det är nog så mycket skönare att bo på marknivå med egen ytterdörr. Dock kan jag sakna alla butikerna som fanns nära men det går ju att besöka staden nu som då istället. Men landet vinner helt klart!

Nästa vecka blir Viggo två månader och då ska vi också ha hans namngivningsfest så han får alla sina namn, eller avslöja dem för våra familjer. Namnen kom till mig redan i februari så dom har varit färdiga länge. Så nu när han sover pysslar jag lite grejer till festen. Vi ska ha woodland tema och jag har beställt en tårta från byns bageri, den kommer bli fantastisk! Nu vaknar Viggo här, måste pausa, haha.

Ok, var var jag? Jag har många gånger öppnat bloggappen och försökt skriva om den här första tiden som mamma men jag har inte fått något nerskrivet. Det har varit en omvälvande tid, jag har mått så dåligt....hade baby blues de första 2 1/2 veckorna och det var så tungt med alla hormoner och sömnbrist etc. Fick prata med en familjeterapeut och andra som varit med om samma i en fb-grupp vilket har hjälp otroligt mycket. Man känner ju sig så ensam. Det är först nu, när Viggo har börjat le och jollra och är mera med som jag tycker det är roligt att vara mamma. Och det är helt ok. Allt behöver inte vara rosenskimrande och fantastiskt. Så är det väl sällan.

Jag är så tacksam över att amningen har funkat så bra från början. Har inte behövt ha såriga bröstvårtor eller mjölkstockning. Kände inte ens av när mjölken steg på sjukhuset? Det är konstigt. Han får äta så ofta han vill och går bra upp i vikt så det är skönt!

 Min älskade son!

Här hade jag swaddlat honom ganska bra, trodde jag men nope, slingrande Viggo hade tagit sig ur filten och låg och sprattlade glatt. 

Hundarna är så duktiga runt Viggo. Zoey bryr sig knappt om Viggo, ibland kommer hon och nosar lite på honom. Indy är mycket mer intresserad av honom och vill vara nära honom så med henne får vi vara mer försiktiga. Hon är ju själv ännu valp (1år 2mån) så det kanske påverkar. Det är nog måååånga gånger här under snart två månader jag tänkt tanken att det skulle vara så mycket enklare att ha en bebis utan hundar i huset....men tror det blir lättare med tiden och sen när Viggo växer och kan "leka" med dom. Och förhoppningsvis lugnar Indy ner sig efter sitt första löp och när hon blir äldre. Viggo sover ju bara fast de skäller för fullt här i bland så det är ju tur!

Avslutar med en bild från vår photoshoot igår, hehe. Vi tog foton till tack korten som gästerna ska få på Viggos fest nästa vecka. Ska nog snart skriva färdigt förlossningsberättelsen, jag lovar!
Ha en fin helg!

Sugar skull

I början av sommaren fick jag färdigt mitt största korsstygnsprojekt hittills, en sugar skull som jag hållit på och broder under tre år. Det har varit ett roligt projekt, snart är mitt nästa broderi klart (som är mycket mindre) och nu söker jag efter nästa projekt. Tror det blir endera en födelsetavla eller något med Harry Potter. Får se! Anyway, förra veckan fick jag äntligen sugar skull tavlan upp på väggen och jag tycker det blev riktigt snyggt! Vad tycker ni?

Min förlossning del 1

Här kommer min förlossningsberättelse! Har delat upp den i två delar. Hade alltså haft lite sammandragningar före i kanske en veckas tid men inga andra tecken på att förlossningen var nära. Bebis trivdes bra i magen!

På fredag 30.8 hade jag inbokat tid till förlossningen för övertidskontroll (då var jag i  v.41+3). Vi åkte till Kokkola tidigt på morgonen. Hundarna var nog lite förvirrade över vart vi skulle så tidigt. Väl framme på sjukhuset fick vi sitta i väntrummet en stund. Efter en halvtimme fick vi gå in och dom satte kurvan på mig. Den visade på några sammandragningar och allt verkade bra med babyn. Efter det blev det läkarbesök där det konstaterades att jag bara var 3cm öppen. Vi bestämde oss för att prova ballongmetoden och dom förde in en ballong i mig. Ronnie fick stå och hålla mig i handen, jag tyckte proceduren var väldigt obehaglig.

Nu skulle vi bara vänta på att ballongen skulle falla ut och vi bestämde oss för att gå på stan en sväng. En timme gick vi där och sen ville jag fara hem. På vägen hem började jag känna av starkare sammandragningar. Väl hemma (hundarna var så glada!) sov vi alla en stund. Resten av dagen studsade jag på gympabollen, använde värmedynan, kollade serier och andades genom sammandragningarna. (Försökte också klocka dem nu som då men dom var oregelbundna). Det var annars väldigt svårt att kissa med ballongen, otroligt irriterande när man måste kissa en gång i timmen. Halv sju på kvällen ploppade ballongen ut och sammandragningarna avtog. Blev lite besviken men var skönt att kunna kissa igen och tänkte att jag ska sova ordentligt inatt. 

Inget hände under natten så på lördag morgon åkte vi tillbaka till sjukhuset. Hundarna skulle få vara med mina föräldrar så det var skönt, behövde inte oroa mig över dom. Vi började med ett läkarbesök och det konstaterades att jag bara var 4cm öppen och inget annat hade egentligen hänt. Vi fick välja mellan att fara hem och vänta på att det skulle komma igång av sig själv eller prova ta medicin som skulle sätta igång sammandragningar. Här började jag gråta och tyckte det var superjobbigt att göra det beslutet. Jag ville att nån annan skulle bestämma åt mig, hur skulle jag veta vad som vore bäst? Var jag egoistisk som inte orkade vänta längre, som ville föda nu?! Till sist bestämde jag mig för att prova medicinen och vi fick ett rum. 

Jag fick cytotec tabletter 3ggr under lördagen. Jag fick starkare sammandragningar, men dom var inte lika starka som dom jag hade på fredagen med ballongen. Vi gick på stan igen och firade vår första bröllopsdag en dag i förtid och åt lunch på Pedrinas. Sista dejten som två!

Vi var ganska säkra på att dom skulle skicka hem oss till kvällen men flera timmar efter den sista tabletten hade jag fått egna sammandragningar och dom tyckte jag skulle stanna över natten. Så vi stannade båda två. Jag sov jättebra, sista natten på väldigt länge jag skulle få sova så bra, haha. Tänk om jag hade vetat det då.

Söndag kom och vi skulle ha en vilodag från mediciner och kolla hur allt framskred. Det var en väldigt lång och tråkig dag. Vår doula kom förbi på eftermiddagen vilket var trevligt! Hon masserade mig och det var så avslappnande! Hon fick mig också att gå ut flera gånger på promenader och vi gick i trappor, jag studsade på gympabollen och försökte sova mellan varven.

Jag hade sammandragningar men dom var inte speciellt sjuka eller jobbiga, värmedynorna hjälpte bra. Om inget hade hänt tills måndag morgon skulle det antagligen bli igångsättning då, nu var jag i vecka 41+5. 

Fortsättning följer...

Viggo

För en vecka sedan, tisdagen den 3.9.2019 kl.03:19 föddes vår son Viggo! (Jag gick två veckor över tiden). Han vägde 3510g och var 52,3cm lång! En lång kille med rödblont hår och med sin pappas pussmun! Så söt, hur kan vi vara så lyckligt lottade att få just dig Viggo?
Mammas älskling!

Viggo och pappa!



Viggo & mamma. Han ser ut som en arg farbror här, haha!

Vi kom hem i fredags men var tillbaka på sjukhuset idag för extra blodprov på Viggo. Som tur visade alla värden bra så nu får vi pusta ut. Fysiskt mår jag helt ok, det är klart att kroppen är slut och jag blev klippt så jag har en del stygn, det kommer ta tid att återhämta sig. Men jag har inte superont, det kunde säkert vara värre. Dock är den mentala/psykiska hälsan helt ur balans. Det är mycket att ta in och bearbeta, en ny vardag för hela vår familj och så mycket kärlek och oro för en liten människa. Och sömnbristen är säkert den största boven här. Men jag pratar om hur jag mår med de som är nära mig och ser fram emot hembesöket från rådgivningen på onsdag. Jag vet att det kommer bli bättre snart, nu tar vi bara en dag i taget! 

Jag kommer nog skriva en förlossningsberättelse i något skede men det får ta den tid det tar. Nu ska jag vila för Viggo sover ❤️