Texten på bilden skrev jag 19.07.2007. Bilden däremot är nytagen.
De senaste dagarna har jag läst en hel del om psykisk ohälsa, podden Monday Glory behandlade ämnet i sitt senaste avsnitt (rekommenderar!) och nu har också Yle lanserat en kampanj om psykisk ohälsa, läs mera HÄR.
För mig känns ämnet väldigt viktigt då jag själv har varit deprimerad i flera perioder och just nu är jag också lite sekaisin.
Jag önskar det skulle bli mera socialt acceptabelt att prata om psykisk ohälsa och att det skulle vara lättare att berätta åt sina vänner och familj när man mår dåligt. Jag tycker det är skitsvårt. Jag har aldrig känt att jag kunnat prata med någon vän eller familjemedlem förrän jag träffade min sambo och han hade liknande erfarenheter och förstod mig. Jag vill inte vara till besvär för någon och låtsas bara att allt är bra fast jag egentligen bara vill dra täcket över huvudet och gråta hela dagen. Jag lyssnar på andras problem men jag berättar aldrig om mina egna. För att det inte känns "så viktigt".
En sak jag har märkt med att ha en blogg är att folk har slutat fråga "hur är det/hur mår du/vad händer i ditt liv?" för att de tror att de vet allt för att jag har en blogg. Hörni, i min blogg skriver jag kanske om 1% av mitt liv. Och väldigt sällan är det mina innersta tankar och känslor för att det känns alltför sårbart och personligt. Så det skulle vara kiva om då jag frågar "hur mår du?" skulle DU fråga tillbaka "hur mår DU?". För helt seriöst, jag minns inte när någon skulle ha frågat det senast.
Så, jag tänkte att jag kanske skulle försöka skriva om ämnet lite mer och i samband med de inläggen, dela med mig av mina "dikter" eller vad man skall kalla dem, som jag har skrivit då jag mått skit. Det känns vääääldigt sårbart och personligt men eftersom det är ett viktigt ämne är det kanske värt det om en endaste människa känner sig liiiite mindre ensam i de känslor som jag också har haft.
//Rebecka
Känner igen mig i att vara en som lyssnar men håller mina egna bekymmer för mig själv. Vi behöver nog våga vara lite mera sårbara inför varandra- lite mindre perfekta i en värld som glorifierar yta. Jag tror att vi blir till i möte med andra människor så vi behöver nog mera våga ta varandra i hand och både ge och ta emot. Bra att du har Ronnie!
SvaraRaderaSå är det! Jo, det är jag väldigt tacksam och lycklig över :)
RaderaKram <3
SvaraRaderaKram! Så viktigt och så bra att du tar upp detta. Håller med att det måste talas mer om ämnet...alltid!
SvaraRadera